Mediernas bild av vilka åtgärder som är mest effektiva för att dra Sverige ur finanskrisen är tyvärr helt felaktig. Ett krispaket kan visserligen bidra till att mildra krisen, om det fokuserar på åtgärder som minskar arbetsgivarnas kostnader för att anställa. Detta fokus har också regeringens krispaket.

Men att stora satsningar på infrastruktur, som det paket som Obama lägger fram i USA, skulle ha någon större betydelse för att dra ett land ur krisen är inte korrekt. Inte heller att momssänkningar eller allmänna efterfrågestimulanser skulle kunna göra någon stor skillnad.

Vid krishantering är penningspolitiken nummer ett och de automatiska stabilisatorerna i ekonomin nummer två. En räntesänkning från 4,75 procent till 2,0 procent har betydelse på två sätt. För det första minskar upplåningskostnaderna för svenska företag. För det andra försvagas kronan, vilket i sin tur stärker exportindustrin.

En kronförsvagning med 20 procent innebär att svenska produkter blir 20 procent billigare för utländska konsumenter. När priserna på svenska produkter, relativt andra länders produkter, blir lägre kommer efterfrågan att förskjutas mot svensktillverkade varor.

Svensk export motsvarar ungefär 30 procent av bruttonationalprodukten i vårt land. Det handlar om ungefär 1 000 miljarder kronor. En kronförsvagning på 20 procent ger alltså samma stimulanseffekt som en generell produktivitetsökning med sju procent.

Såväl när det gäller penningpolitikens effekt på investeringarna som exporten finns en viss fördröjning. Importen blir omedelbart dyrare, medan exportökningen kan dröja. I nuläget är detta dock inget stort problem, eftersom inflationen samtidigt faller som en sten.

Företagens investeringskostnad styrs av de något längre räntorna. En styrräntesänkning leder inte nödvändigtvis till lägre långa räntor. Men i den konjunktursituation som vi just nu befinner oss i står det klart att reporäntesänkningen även kommer att påverka de långa räntorna och att företagens finansieringskostnad kommer att sjunka.

Investeringarnas andel av bruttonationalprodukten är ungefär 20 procent. En minskning av företagens långsiktiga räntekostnader med 20 procent, tack vare Riksbankens styrräntesänkning, motsvarar alltså 0,2*0,2*3 000 = 120 miljarder.

En annan viktig faktor, som jag har varit inne på tidigare, är de automatiska stabilisatorerna i ekonomin. I en riktigt djup lågkonjunktur kan dessa medföra att statsbudgeten underbalanseras med upp till 100 miljarder kronor.

Min poäng med dessa räkneexempel är mest att sätta olika föreslagna stimulanspaket i relation till de krafter som finanskrisen har satt i rörelse. Om man räknar upp de olika faktorer som kan bidra till att dra Sverige upp ur krisen ser det ut ungefär så här:

1. Kronförsvagning: Stimulanseffekt 200 mdr.

2. Ränteeffekt på investeringar: Stimulanseffekt 120 mdr.

3. Automatiska stabilisatorer: Stimulanseffekt 100 mdr.

4. Krispaket: Stimulanseffekt 8,4 mdr.

Med detta inte sagt att regeringen bör avstå från att vidta åtgärder som gör det lättare för företag att anställa eller för medborgare att efterfråga hushållsnära tjänster. Det är åtgärder som är bra i vilket fall som helst, särskilt i ett svagt konjunkturläge. Poängen är att det inte är paket som kommer att lyfta Sverige ur krisen. Svansen viftar fortfarande inte på hunden.

(Nu får jag sätta på mig dumstruten. Exporten utgör inte alls 30 procent av BNP, utan numera ca 50 procent. Fast det understryker väl bara poängen. Kronans försvagning är den viktigaste faktorn för att lyfta den svenska ekonomin ur krisen.)

Nyheter som refereras i detta inlägg: DN1 DN2 SvD1 SvD2

Skrevs av Den hälsosamme ekonomisten lördag, december 06, 2008.