Måste erkänna att miljöpartiet aldrig har varit mitt favoritparti. Det är lite för lite politik och lite för mycket enfrågerörelse för min smak. Men det finns inslag i partiets politik som väcker intresse. Förslaget om medborgarlön är ett sådant. Det är, eller kanske snarare var, ett försök att tänka på tvärs mot etablerade principer för hur trygghetssystemen ska vara uppbyggda.

Nu var förslaget i sin utformning ogenomförbart, och det var väl därför som det skrinlades. Enligt den modell som miljöpartiet lade fram skulle marginaleffekten ha blivit närmare 90 procent med en garantinivå på 9000 kronor, något som naturligtvis inte fungerar om man vill att människor ska ha några som helst drivkrafter att arbeta.

I dag är den lägsta ersättningen i socialförsäkringen ungefär 8200 kronor, vilket efter skatt innebär cirka 6000 kronor i månaden. Det får man exempelvis som förtidspensionär med ersättning på garantinivån. Man skulle kunna fundera på en modell som ger lägre marginaleffekter än i miljöpartiets modell, kanske 50 procent, och en något lägre garantinivå. En garantinivå på 6000 kronor i månaden efter skatt skulle vara ekonomiskt tänkbart om medborgarlönen utgör det enda offentliga trygghetssystemet. På inkomster över 12000 kronor skulle dagens skattesatser då kunna tillämpas.

Ett antal personer i arbetsför ålder kanske väljer att leva på en så låg levnadsstandard som 6000 kronor i månaden medger, men de allra flesta skulle nog trots allt försöka hitta ett arbete. Om arbetsutbudet i denna modell blir avsevärt lägre än i dagens är nog en öppen fråga. Jag är inte övertygad om att så skulle vara fallet. I dag är marginalskatten 30 procent för låginkomsttagare, i det skissade förslaget skulle den stiga till 50 procent.

Å andra sidan uteblir de marginaleffekter som i dag uppstår när individer går från inkomstbaserade trygghetssystem till arbete. Till viss del skulle dessa uteblivna marginaleffekter förmodligen kompenseras av tillkommande marginaleffekter på grund av privata eller avtalade försäkringar. Men netto blir marginaleffekterna sannolikt lägre än i dag.

Ungefär 7,2 miljoner människor är äldre än 16 år. Av dessa är ungefär 3 miljoner heltidsarbetande (om man räknar om deltider till heltid). Om genomsnittsinkomsten för dem är 20000 kronor i månaden blir de kommunala skatteinkomsterna 2500 kronor per individ och månad, om man antar att medborgarlönen ersätter kommunalskatten upp till 12000 kronor, mot dagens kanske 6000 kronor. Å andra sidan bortfaller kostnaderna som täcks av pensionsavgiften på 18,5 procent av lönen. Netto ger systemen därmed ungefär lika stora inkomster för offentlig sektor.

Ungefär 4,2 miljoner individer skulle ha en ersättning på garantinivån; 6000 kronor efter skatt. Det kostar staten 300 miljarder kronor per år. Å andra sidan skulle utgifterna bli ungefär 300 miljarder kronor lägre (netto) än i dag i och med att medborgarlönen ersätter alla befintliga socialförsäkringar och trygghetssystem (utom möjligen barnbidrag).

I dag beskattas en låginkomsttagare med i genomsnitt 30 procent, även om jobbskatteavdraget har minskat denna siffra något. En intressant aspekt är att en låginkomsttagare, med exempelvis 9000 kronor i månadslön, i detta tänkta trygghetssystem i stället skulle få ett ekonomiskt tillskott på 1500 kronor i månaden och en inkomst efter skatt (negativ sådan) på 10500 kronor i stället för 6000 kronor.

Är modellen tänkbar? Ja, men det handlar om en ganska stor omläggning av principerna för vårt välfärdssystem. Och jag tycker nästan det är lite synd att miljöpartiet inte längre driver frågan, även om jag av andra skäl aldrig skulle kunna tänka mig att rösta på detta parti.

Etiketter: förtidspension, husmark, sjukersättning

Det här inlägget skrevs av Den hälsosamme ekonomisten måndag, februari 25, 2008.