Sjukfrånvaron och tilläggsförsäkringarna
Diskussionen om hur stor betydelse som de kollektivavtalade och privata tilläggsförsäkringarna egentligen har för sjukfrånvaron är intensiv. Socialdemokraterna införde i mitten av 90-talet en begränsningsregel för kollektivavtalade tilläggsförsäkringar. Samtidigt sänkte man sjukpenningen till 75 procent från första sjukdagen.
År 1998 avskaffades denna begränsningsregel på 75 procent, samtidigt som ersättningsnivån höjdes från 75 till 80 procent. För den som hade en kollektivavtalad tilläggsförsäkring på maximal nivå innebar det att den maximala sjukpenningen steg från 75 procent till 90 procent.
Från ett läge där en person (med en timlön på 100 kronor) som går från utanförskap till arbete tjänar 25 kronor per timme, gick man alltså till en situation där den som går från utanförskap till arbete bara tjänar 10 kronor. Nettoinkomsten av att arbeta jämfört med att vara sjukskriven minskade med 60 procent över en natt.
Detta kan ha varit en viktig faktor bakom ökningen av sjukfrånvaron mot slutet av 90-talet.
Det framgår tydligt av diagrammet att trendbrottet när det gäller långtidsfrånvaron sker 1998, alltså ungefär samtidigt som regelverket förändras.
Förmodligen är mildringen av begränsningsregeln för tilläggsförsäkringar en av de åtgärder som socialdemokraterna ångrar allra mest. Beslutet lade nämligen grunden för den utveckling som har lett till att 1,5 miljoner människor i arbetsför ålder nu står utanför arbetsmarknaden.
Kanske kritikerna av den begränsningsregel för tilläggsförsäkringar som föreslagits av den nuvarande regeringen bör stanna upp en stund och fundera. I dag varierar ersättningsnivåerna i socialförsäkringssystemet från 64 till 90 procent. Detta är delvis en följd av att vissa grupper har kollektivavtalade försäkringar och andra inte.
Villkoren för människor som drabbats av ohälsa är därmed allt annat än rättvisa. Många som förtidspensionerats med tvång hamnar på 64 procent, medan andra som har större tur får 90 procent (inklusive tilläggsförsäkringar).
Det var inte bara utanförskapet, och de sociala klyftor som var en direkt följd av utanförskapet, som steg under socialdemokraternas tid vid makten. Dessutom ökade de ekonomiska klyftorna mellan olika grupper i utanförskap, beroende på om de fick förtidspension, försörjningsstöd eller var långtidssjukskrivna.
Tilläggsförsäkringarna är en faktor som ytterligare bidrar till att öka inkomstskillnaderna och driva upp kostnaderna för socialförsäkringen. En studie från Institutet för arbetsmarknadspolitisk utvärdering visar att de som har tilläggsförsäkringar också har längre sjukperioder. I genomsnitt är sjukfrånvaron 4,7 dagar längre med en tilläggsförsäkring som ger tio procentenheter extra i ersättning.
Det finns således två viktiga skäl att begränsa tilläggsförsäkringarna; för det första att åstadkomma mer rättvisa villkor för de försäkrade, för det andra att upprätthålla kostnadskontrollen i systemet.
Om vi i framtiden ska ha råd att bibehålla en generell inkomsttrygghet för alla är det fullt rimligt att staten ställer samma krav på självrisker som privata försäkringsbolag alltid har gjort.
Nästan alla privata försäkringsbolag som erbjuder försäkringar mot inkomstbortfall tillämpar nämligen någon form av begränsningsklausul. I många fall betalas ersättningen inte ens ut om den försäkrade får ersättning från någon annan. I andra fall begränsas den maximala ersättningen till försäkringsbeloppet eller någon annan nivå. Det ter sig därför inte så lite ironiskt att försäkringsbolagen kritiserar staten när staten gör samma sak gentemot försäkringsbolagen som försäkringsbolagen brukar göra mot staten.
Regeringens förslag ger alla försäkrade rätt till 75 procents ersättning vid sjukskrivningar som pågår längre än ett år. De som tidigare förtidspensionerades efter ett år och fick 64 procent får därmed en förbättring. De som tidigare hade fått 80 procent, via sjukpenningen, drabbas samtidigt av en försämring.
Man kan naturligtvis önska att alla kunde få 100 procents ersättning vid inkomstbortfall. Tyvärr tror jag det är en utopi. Så länge människor är människor kommer det att finnas överutnyttjande, normglidningar och regelrätt fusk. Därför kommer det alltid att behövas självrisker och olika begränsningsregler. Den som inte inser det är lite naiv.
År 1998 avskaffades denna begränsningsregel på 75 procent, samtidigt som ersättningsnivån höjdes från 75 till 80 procent. För den som hade en kollektivavtalad tilläggsförsäkring på maximal nivå innebar det att den maximala sjukpenningen steg från 75 procent till 90 procent.
Från ett läge där en person (med en timlön på 100 kronor) som går från utanförskap till arbete tjänar 25 kronor per timme, gick man alltså till en situation där den som går från utanförskap till arbete bara tjänar 10 kronor. Nettoinkomsten av att arbeta jämfört med att vara sjukskriven minskade med 60 procent över en natt.
Detta kan ha varit en viktig faktor bakom ökningen av sjukfrånvaron mot slutet av 90-talet.
Det framgår tydligt av diagrammet att trendbrottet när det gäller långtidsfrånvaron sker 1998, alltså ungefär samtidigt som regelverket förändras.
Förmodligen är mildringen av begränsningsregeln för tilläggsförsäkringar en av de åtgärder som socialdemokraterna ångrar allra mest. Beslutet lade nämligen grunden för den utveckling som har lett till att 1,5 miljoner människor i arbetsför ålder nu står utanför arbetsmarknaden.
Kanske kritikerna av den begränsningsregel för tilläggsförsäkringar som föreslagits av den nuvarande regeringen bör stanna upp en stund och fundera. I dag varierar ersättningsnivåerna i socialförsäkringssystemet från 64 till 90 procent. Detta är delvis en följd av att vissa grupper har kollektivavtalade försäkringar och andra inte.
Villkoren för människor som drabbats av ohälsa är därmed allt annat än rättvisa. Många som förtidspensionerats med tvång hamnar på 64 procent, medan andra som har större tur får 90 procent (inklusive tilläggsförsäkringar).
Det var inte bara utanförskapet, och de sociala klyftor som var en direkt följd av utanförskapet, som steg under socialdemokraternas tid vid makten. Dessutom ökade de ekonomiska klyftorna mellan olika grupper i utanförskap, beroende på om de fick förtidspension, försörjningsstöd eller var långtidssjukskrivna.
Tilläggsförsäkringarna är en faktor som ytterligare bidrar till att öka inkomstskillnaderna och driva upp kostnaderna för socialförsäkringen. En studie från Institutet för arbetsmarknadspolitisk utvärdering visar att de som har tilläggsförsäkringar också har längre sjukperioder. I genomsnitt är sjukfrånvaron 4,7 dagar längre med en tilläggsförsäkring som ger tio procentenheter extra i ersättning.
Det finns således två viktiga skäl att begränsa tilläggsförsäkringarna; för det första att åstadkomma mer rättvisa villkor för de försäkrade, för det andra att upprätthålla kostnadskontrollen i systemet.
Om vi i framtiden ska ha råd att bibehålla en generell inkomsttrygghet för alla är det fullt rimligt att staten ställer samma krav på självrisker som privata försäkringsbolag alltid har gjort.
Nästan alla privata försäkringsbolag som erbjuder försäkringar mot inkomstbortfall tillämpar nämligen någon form av begränsningsklausul. I många fall betalas ersättningen inte ens ut om den försäkrade får ersättning från någon annan. I andra fall begränsas den maximala ersättningen till försäkringsbeloppet eller någon annan nivå. Det ter sig därför inte så lite ironiskt att försäkringsbolagen kritiserar staten när staten gör samma sak gentemot försäkringsbolagen som försäkringsbolagen brukar göra mot staten.
Regeringens förslag ger alla försäkrade rätt till 75 procents ersättning vid sjukskrivningar som pågår längre än ett år. De som tidigare förtidspensionerades efter ett år och fick 64 procent får därmed en förbättring. De som tidigare hade fått 80 procent, via sjukpenningen, drabbas samtidigt av en försämring.
Man kan naturligtvis önska att alla kunde få 100 procents ersättning vid inkomstbortfall. Tyvärr tror jag det är en utopi. Så länge människor är människor kommer det att finnas överutnyttjande, normglidningar och regelrätt fusk. Därför kommer det alltid att behövas självrisker och olika begränsningsregler. Den som inte inser det är lite naiv.
Det här inlägget skrevs av Den hälsosamme ekonomisten
fredag, januari 18, 2008.
